Är händelserikt nu. Kerstin har varit hemma, Jennifer har hälsat på, Frida har kommit hem, Kerstin har åkt härifrån, har varit och fikat med Lisa och snart ska jag få träffa Per. Det är intensivt men bra, känns så skönt att få träffa alla hit och dit igen. Men det fyller ju på saknandet också, så att det känns ännu mer liksom. Om några minuter blir det november, det är en bra månad, inte lika bra som december, men den är bra, en mjuk månad.

The National – Baby We’ll Be Fine

Ligger i sängen och försöker att bli trött. Nu. Ska upp om bara några få timmar och ta mig till tåget som ska skjutsa mig och Susanna till stockholm. Men jag kan inte sova nu för jag är inte trött nu. Hatar när saker ska hända nu om jag inte vill att dom ska det. Saker jag vill ska hända får mer än gärna hända nu. Nu nu nu. Men sovandet är inte en sådan sak. Vet inte vad jag ska ta till ikväll, känner inte att jag har någon passande film, ingen serie jag vill se, inget jag vill läsa.. Eller jo det har jag, jag har en jättebra bok med bara några få sidor kvar och dom sidorna ska jag spara till imorgon. Även om det kryper i fingrarna på mig för att jag så gärna bara vill öppna den och läsa slutet. Men inte nu, det ska jag trots att jag vill det inte göra nu.

Jag och mamma har ikväll sett en film. The Courageous Heart of Irena Sendler. Och jag har hamnat i ett såntdär läge som man kan hamna i ibland då man ser en film. Man inser en massa saker som man egentligen redan vet men som man inte riktigt alltid känner. Hur otroligt lycklig jag är att jag har ett hem och att jag kan känna mig trygg i det hemmet. Att jag kan känna min till största delen trygg då jag vandrar omkring på gator och att jag inte behöver ljuga för att leva. Att jag kan få tycka och tänka som jag vill och att jag får älska dom jag själv väljer. Och mitt i all denna tacksamhet så gör det som alltid då jag ser filmer från denna tid så otroligt ont i mig att veta att det har hänt och att man inte kan göra någonting åt det.

Sitter uppkrupen i sängen och lyssnar på ny musik och väntar på middag. Idag har jag passat på att följa med min far till farmor och farfar över dagen, tittat på Pistvakt och ätit kubb. Efter middagen tror jag att jag ska ta mig en promenad och sedan ska jag ge mig på att baka chokladbollar. Imorgon tänkte jag göra ett försöka att ta tag i saker jag skjutit upp länge och försöka att få bort alla klumpar i magen. Det är så dags.

You're my favorite daydream
I'm your famous nightmare
Everything I see looks like gold
Everything I touch goes cold
Castles in the snow

Jag är så otroligt trött, jag vet inte vad det sitter i men jag är bara så väldigt väldigt trött. Jag har inte jobbat särskilt mycket på senaste tiden, man kan inte klaga på deprimerande höstväder och jag kan inte påstå att jag har något annat som tar upp min tid och energi, men jag är sådär tung i kroppen ont i huvudet ont i ögonen irriterat trött, och trots att jag sover betydligt många mer timmar än jag brukar och behöver så går det inte över. Det ger sig inte av, det gnager och gnager och gnager, och jag försöker att snällt vänta ut det.

Everlong

Hostar och snörvlar om vartannat, har legat i sängen hela dagen och tittat på saker som fördrivit min tid. Pratat i telefonen och funderat på livet. Dagen avslutades med en fika med Susanna och jag kände att det var alldeles för länge sedan sist. Mycket som är det, för länge sedan sist. Och mycket som är gjort för sista gången. I och för sig är det mycket som ännu är ogjort också.