V.

Mina föräldrar tycker alltid att jag är otrevlig och osocial och att jag alltid har gjort något fel. Och dom tycker att jag aldrig har tid att umgås och aldrig berättar något, att jag knappt är hemma och när ja väl är det så är jag ändå inte hemma på riktigt, utan bara hemma på mitt rum. Men kanske är jag inte den enda, för idag hittade min mamma den här krönikan i tidningen, och läste den högt för mej och min bror vid middagsbordet (tro det eller ej, alla var samlade, ingen hade träning eller var på möte eller jobbade över). Och det här beskriver nog våran vardag ganska bra, men jag vill bara säga till min mamma och pappa, att de är verkligen inte så att jag inte vill umgås med er, jag älskar er väldigt mycket, men jag är trött för det mesta och därför är jag inget trevligt sällskap, så när jag är på bättre humör så ska jag ta mej ut från mitt rum och besöka er på övervångingen (även om ni så sitter som oftast och ägnar er åt sport eller nyheter)

Krönika:
Min roll är att vara standby

SUNDSVALL (ST) 2008-05-20 03:00



Tidigare fnös jag åt karriärsnacket om att kvalitetstid är väl så bra som kvantitetstid med barnen. Det var på den tiden när de var pyttesmå och helt i mina händer. Vi kunde leka båt på ett upp- och nervänt bord hela dagen, och nästa tycktes det som.
   Det är annat nu. Båda är tonåringar, pojke och flicka i olika faser. Jag greppar halmstrån.
   Kompisarna kommer först, tror jag, därefter datorn, fritidssysselsättningen, skolan. Sedan umgänget med pappa, möjligen. Det verkar mest handla om att jag ska veta vad de vill ha, och helst ge dem det utan att blinka.
   Så här kan det se ut en vardag i veckan. Barnen har kommit hem först och sitter vid sina respektive datorer på sina rum.
   Pappa: Hej, läget?
   Barnen: Hmmm, bra.
   Pappa: Hur har ni haft det?
   Barnen: Hmmm, bra.
   Pappa: Hänt något särskilt i skolan?
   Barnen: Hmmm, bra.
   Pappa: Vad ska du göra ikväll?
   Barnen: Hmmm, bra.
   Fel tidpunkt, alltså. Stendött.
   Denna ungdomsgård utan vuxna är en barriär mellan oss. För att ta mig in dit behöver jag falsk identitet och ett messenger-tugg som jag inte kan. Alternativet att be dem slå av datorn och umgås kräver något riktigt lockande för att inte konfliktrisken ska bli överhängande. Typ långresa, nya kläder.
   De är trygga tillsammmans med dig och vågar vara sig själva, tröstar mig experterna angående den igenmurade fasaden. Själv känner jag mig utanför. Jag har tid men inte mina barn, eller så är vi dåligt synkade. De odlar sin självständighet, heter det. Samtidigt undrar jag om de missar viktiga kunskaper för att klara sig själva, som att kunna diska, laga mat, städa - och bidra i sociala sammanhang.
   Barnen har sitt eget driv och här krävs strategi. Ingen idé att göra något före maten och vid bordet gäller det att hänga på för allt kan snabbt vara överstökat. Någon ringer, en tid ska passas. Inte fråga så mycket, berätta något själv istället. Ta tillfället när det dyker upp. Ständigt vara lyhörd för inbjudan; innan de släcker lampan och ska sova, i bilen på väg till något. Lyssna mellan raderna. Vara standby. Jour.
   Det lyckas inte alltid. Jag har ju mitt eget liv att tänka på också. Barnen kan ta min kärlek för given, men inte min tid.
   Så, hur är det, alltså? Jo, bättre ett ögonblick med direktkontakt än en ocean av meningslös samvaro. Underbart är kort och får så lov att räcka länge.
   
   Stefan Forsberg
   Heltidsarbetande journalist och halvtidspappa